Jag vet inte men det känns som att Felicia är inne i separationsfasen. Dock verkar det tidigt för vad jag läst brukar den komma runt 7-9 månader. Men alla barn är olika, kanske är hon redan inne i den?
De senaste 3-4 dagarna har hon blivit väldigt ledsen nästan så fort hon inte ser mig eller Fredrik. Är jag ensam med henne och hon sitter i sin matstol i vardagsrummet och jag går ut i köket kan hon bli hysterisk på en gång. Hon äter sämre just nu och sover sämre. Har svårare att somna både på dagarna och nätterna. Både i går och förrgår vaknade hon en timme efter nattningen och skrek. Det har inte hänt de senaste 4 månaderna. Hon brukar ALDRIG skrika på nätterna. Hon har dessutom sovit oroligt, rört sig mycket i sömnen, gnytt osv. I natt vaknade hon till och med vid 04 och skrek, jag gick upp och gav henne nappen och klappade på henne, då lugnade hon sig på några sekunder och somnade om. Som sagt, detta brukar aldrig hända annars.
Mardrömmar kanske? Har läst att det är vanligt runt sex månader. Det är också runt sex månader som de förstår att de är en liten människa och att världen är stor. Tydligen kan det skapa sömnproblem, att de blir blyga för andra än föräldrarna, att de äter sämre och blir ledsna när de inte kan se mamma eller pappa. Då tror de tydligen att de bir övergivna.
Jag hoppas innerligt, för allas skull, att denna fas är snabbt övergående. Nu när vi har fått ordning på nätterna vore det riktigt synd om det rubbades.
Vad säger ni? Har ni erfarenheter kring detta?
Vi har ju iofs inte fått till bra nätter någon gång men det kändes som att det var lite på gång. Men Axel är likadan. Är helt hysterisk när han ska sova, vaknar flera gånger på natten och verkar allmänt frustrerad och arg. Han låter verkligen som att han träter på mig på dagarna. Nåt är det i kroppen som verkar jobbigt. Separationsfas eller utvecklingsfas - jag vet inte. Jobbigt är det i alla fall. I natt var vi uppe och lekte (inte jag så mycket..) i 1,5 timme. Det har inte hänt sen han var liten bebbe. Oftast så vaknar han och somnar om. Så som sagt, nåt är det som stör.
SvaraRaderaDet är en fas de går igenom...de går över snart...men det kan vara en jobbigt tid...de är väl beroende av att vara nära och som du säger blir ledsen när man inte är i närheten. Känner igen den fasen...de är inget som är för alltid utan som sagt övergående efter en tid....man får bara gillra läget, mysa med sitt barn och ge dem vad de behöver....:) närhet.....
SvaraRadera