Favoritfoto.

Länge sen jag la upp ett favoritfoto. Nu får det vara dags. Jag och min favorittjej i förrgår.

Hästätande.

Ja, inte bokstavligt talat alltså. Syftar till att Felicia numera äter som en häst. En dag kan se ut så här:

07-07.30: 220 ml välling.
10.00: 1,5 barnportion havregrynsgröt, några matskedar fruktpuré, vatten.
13.00: En stor burk färdig lr hemmalagad mat, en halv stor burk fruktpuré, vatten.
16.00: 2 skivor rostbröd med leverpastej, vatten
20.00: Vuxenportion med havregrynsgröt, några matskedar fruktpuré, vatten.

Däremellan en massa vatten och en del majskrokar. Förstår inte hur allt kan få plats i hennes lilla mage....

Sömnen ser nu oftast ut så här:

09-10: förmiddagslur.
14-16: eftermiddagslur.
20-07: sover natten.

Note to myself.

Värmen har oss i sitt grepp, i alla fall för några dagar och jag njuter för fulla muggar. Promenerar med vagnen, leker på en filt i gräset, myser i solen. Värmen innebär bikini (för färgens skull, inte för att jag trivs i det än). En bikini som jag hade förra sommaren när jag var (hög)gravid. Nya bikinitrosor införskaffade jag för några månader sedan när jag insåg att de från förra sommaren var något (läs mycket) förstora men bikiniöverdelen behöll jag men nu får jag inse att det är dags att skaffa en ny då även den är något (läs mycket) för stor i omkretsen.

Så dagens Note to myself får bli att inte glömma att införskaffa en ny SNART! Vill ju inte råka visa för mycket på stranden i sommar....

När vi ändå är inne på klädstorlekar. Om man har på sig ett linne i strl S och ett par shorts i strl 38 (som är för stora i midjan), kan man betraktas som tjock då? Jag tror att min gamla ätstörning spökar i huvudet igen. Eller inte ätstörningen men kroppssynen, för allt jag ser i spegeln är en tjockis med enorma lår. Jag tittar i alla speglar och fönster jag kan och ser bara en tjockis. Tyvärr. Vad gör jag åt det?

Dagens glada: Om en vecka i morgon sitter syster äntligen på flyget hem. Och på fredag om en vecka får jag äntligen krama henne igen. Lycka!

Bristningar, en ovälkommen "biverkning"

Som ni säkert kommer ihåg så gick jag upp 30 kg under min graviditet. Hur det gick till vet jag egentligen inte eftersom jag åt normalt och inga enorma mängder. Det måste varit mycket vätska med tanke på att de 30 kg var borta efter 3 månader. Hursomhelst så förde den viktuppgången med sig en ovälkommen biverkning, nämligen bristningar. Har en hel drös runt magen och även några på höfterna. Vad gör man åt det? Ingenting förmodligen. Det får jag leva med skulle jag tro.
Jag trivs inte alls med dem och skäms men det är som det är. Eller?

Just nu går jag på en massagekur för min rygg och har då pratat med tjejen jag går hos om min mage. Fick därför låna en liten maskin och krämer som ska hjälpa till att strama upp huden. Man ska helst köra 10 minuter per dag, gärna mer om man hinner. Jag kör 2 x 10 minuter per dag och har gjort en vecka. Och skillnad märker jag. Bristningarna syns inte riktigt lika tydligt och magen har allt stramat upp sig. Detta ska jag nu göra en månad. Tyck vad ni vill men jag tänker ge det ett försök.

Sammanfattning av graviditeten.

I senaste laget, jag vet men jag hittade en lite rolig lista i en annan blogg som kan sammanfatta graviditeten. Många frågor och svar.

När fick du reda på att du var gravid? 4 februari 2009
Var bebisen planerad? Nej
Mådde du illa mycket? Ytterst lite.
Hur blev ditt hår? Ingen större skillnad under graviditeten, har dock tappat massor nu efteråt.
Hade du mycket halsbränna? Nej
Grät du för ingenting? Oja, många, många gånger.
Var du känslig? Det vill jag nog påstå
Vad gillade du för mat? Inga cravings mer än bubbelvatten.
När kände du bebisens första sparkar? Kommer faktiskt inte ihåg men runt vecka 18 tror jag..
Var du orolig? Ja, alldeles för orolig, alldeles för ofta.
När började du läcka bröstmjölk? Aldrig egentligen, bara om jag råkade klämma till bröstet i sömnen eller liknande.
Samlade du på dig gravidtidningar & böcker? Nej, tror jag köpte en enda.
Sparkade bebisen mycket? Jupp, disco!
Fick du bristningar? De två sista veckorna, tyvärr.
Hur kommer det sig att du behöll bebisen? VI behöll bebisen därför att VI kände att det var rätt.
Blödde du någongång? Under graviditeten, nej.
Levde du på som vanligt? I stort sett ja, jobbade till veckan innan förlossning.
Hur gammal var du när du blev gravid? 23.
Hur tog dina föräldrar det? Väldigt glada och stolta tror jag.
Hur tog din partner det? Hans första svar var "Är du gravid? Är du säker?". Men otroligt glad så klart.
Vart bodde du/ni? I vår bostadsrättstvåa
Hur ofta gick du till mvc? Mer sällan än jag trodde.
Hur många ultraljud gjorde du? Två VUL och två UL.
Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Lugn, hyffsat snabb med lustgas utan epidural. (Varför gick det inte att få bort den feta texten på svaret??)
Hur började din förlossning? Vattenavgång vid 03 natten till måndag.
Hur många timmar tog din förlossning? 35,5 timmar.
Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt
Hur mycket var du öppen när du kom in? När vi blev inskrivna, andra gången vi kom in, så var det 4 cm tror jag.
Vilken smärtlindring tog du? Lustgas och EDA.
Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 2,5 timmar.
Blev det komplikationer? Inte mer än att hon fastnade lite på slutet och det blev sugklocka.
Fick du sy? Ja
Vad tyckte du var jobbigast? Smärtan, att inte ha kontroll över sin kropp.
Var du rädd för något? Nej, egentligen inte. Mest arg, frustrerad och ledsen.
Skrek du? Som en stucken gris ibland. Skrek mindre fina ord till läkaren med sugklockan också.
Hur många var inne i förlossningsrummet? Jag, sambon, barnmorskestudent, barnmorskan, för det mesta. Just när hon skulle ut var det dessutom läkaren och två barnmorskor till så totalt 7 st som mest.
Hade du någon nära med dig? Min sambo
Hur var vikt och längd? 3535 gr och 50 cm.
Ögonfärg: Gråbkå.
Hårfärg: Brunt
Ammade du? Försökte ja..
Ammar du nu? Försökte i 3 vevkor men det kom inte igång.
Hur gammal är bebisen nu? Knappt ngn bebis längre, drygt 8 månader.
Vad tyckte du om förlossningen? Lång, utdragen, smärtsam, hemsk. Underbar när hon hade kommit ut.
Vill du ha en till? Tror det.
Planerar ni ett till? Inte för tillfället.
När kommer andra barnet? Ingen aning än.
Hur är ert förhållande nu? Så bra som man kan ha det.
Vilken vecka födde du i? 38 + 0 (v 39).

Trevligt!

Tisdag idag.
Måndag igår. Fredrik tillbringade måndagen på jobbet mellan kl 08 0ch 06. Långt. Jag och Felicia var på USÖ för läkarbesök, städade, lagade mat, lekte, gick tre promenader. Jag var på massage och Felicia lekte på mormors jobb.

Tisdag i dag som sagt och i morse vid 10 begav vi oss till buss nr 23, jag och Felicia, för att åka och hälsa på Linda och Edvin, Sofie och Hampus kom också dit. Sofie och Linda är Fredriks kusiner och deras barn alltså Flisans sysslingar. Mycket trevligt att ses! Fick även veta att det kommer en ny liten syssling i september. Skoj!

Promenerade hem, råkade gå fel så med en omväg och några stopp så tog det en timme. Nu sover Liten och jag ska ta det lugnt en stund. Senare ska vi gå i väg och köpa jordgubbar. Det har jag suktat efter i säkert 2 veckor. Nu slår vi till! Fredrik är på jobbet till kl 22.

Tjing.

Nya möbler?

Till flytten vill vi ha lite nya möbler och därför har vi börjat kika lite. Har nog hittat det vi vill ha också.

Matbord + 6 stolar från Mio.
Skänk från Mio.
Soffor från EM.

Kommer förmodligen flytta helgen den 7-8 augusti, flytthjälp mottages tacksamt! Vi bjuder på pizza!

Det händer så mycket!

Nu är kontraktet påskrivet och det innebär att vi sålt lägenheten. Den 1 sept får den nye ägaren tillträde. Budgivningen var galen, helt galen och vi fick mycket mer än vi trodde. Underbart! Denna vecka har varit hektisk och sett ut så här:

Måndag: Fix och trix inför visning. Visning kl 17. (F jobbade 06-14)
Tisdag: Budgivningen startade. Långpromenerade. (F jobbade 06-14)
Onsdag: Budgivningen avslutades. C-uppsatsprat. Långpromenerande. (F jobbade 22-06)
Torsdag: Promenad till pappa. Kontraktskrivning. Bullbakande. (Mamma & bebis-fika inställd). Tur med bilen. (F jobbar 22-06)
Fredag: Ska hitta på ngt att roa mig och Felicia med medan Fredrik sover. Massage kl 16.
Lördag-söndag: Slappande, städande. Köpa flyttlådor.

Jag förstår inte vart tiden tar vägen! Nästa vecka är minst lika fullspäckad. Fredrik jobbar 62 timmar.

Måndag: Träffa barnläkaren på Usö kl 10. Träffa Linda, Edvin, Sofie och Hampus för lek och prat. (F jobbar 08-22)
Tisdag: ? (F jobbar 14-06)
Onsdag: Fixande.
Torsdag: Mamma & Bebisfika hos Helena.
Fredag: Ögonläkaren kl 10.30 med Felicia. Resten av dagen spenderas inne pga ögondroppar. (F jobbar 06-18)
Lördag: Fixande. (F jobbar 06-18)
Söndag: Garageloppis 10-14 i Mellringe, komsi komsi! (F jobbar 06-18)

Som sagt, vart är tiden???

Min underbara fina tjej

Bilden tagen idag av Fredrik.
I söndags blev vår tjej 8 månader.
Underbara, underbara unge!

Galet!

Budgivningen pågår för fullt just nu och det är galet. Helt galet. Otroligt. Sanslöst! Makalöst! Spännande. Nervkittlande. Pirr i magen.

Jag är mållös!

Asospaketet

Igår kom paketet från Asos med kläderna jag hade beställt. Titta här om du behöver uppfriskning av minnet.
Jag öppnade paketet med stigande spänning och blev grymt besviken! Allt utom strumpbyxorna åter tillbaka. Maxiklänningen i strl 38 var minst 2 storlekar för stor. Linnet med rosett i ryggen hade en ROSA rosett och inte BLÅ som på bilden. Linnet med rosor såg ut som det skulle falla isär. Besviken, besviken! Ville ju ha en fin maxiklännig!!

Djupt inne. Långt ut. Personligt.

Jag har funderat ett tag på att skriva ett inlägg om detta. Det är ett ämne som kanske på ett sätt är tabu. Det är i alla fall ett ämne som är väldigt privat. Det jag kommer skriva nu kanske upprör dig som läsare. Därför vill jag nu be dig, kära läsare, att om du blir allt för upprörd av det jag kommer skriva, så sluta läs. Detta inlägg skriver jag inte för din skull utan för min egen. För att få ventilera. För att få ur mig de tankar som gnagt i mig ett tag. Döm mig du vill men kom ihåg att vi alla är olika och jag bad dig inte att läsa detta. Är du känslig så ber jag dig också att sluta läsa nu. Tack.

I min förra blogg, som inte längre finns kvar, skrev jag en gång ett inlägg där jag berättade djupt om mig själv. Om att jag inte är som ”alla andra”. Om att jag är CP. Ja, just det. CP. Vad tänker du nu? Att du visste det? Att det kunde du inte tro? Det kanske inte syns så väl för alla, men jag är CP. Jag har en medfödd CP-skada som upptäcktes (om jag kommer ihåg rätt) när jag var drygt ett år. Det är en ”mild” form av CP-skada. För mig innebär det att jag har för korta hälsenor, att benen är olika långa och min balans är lite sämre än andras. I övrigt innebär det inte så mycket mer. Att jag skelar beror inte på CP-skadan utan det är något jag ärvt (ja, det är ärftligt och nej, en CP-skada är INTE ärftligt!). Nu tänker du kanske att det inte är så du uppfattat CP- skadade. Då vill jag tala om för dig att det finns en mängd olika CP-skador och grader av det. Mina andra CP-skadade vänner har alla olika former och grader av det, ingen är den andre lik när det gäller rörelse eller icke rörelse. (Tack vare CP-skadan har jag många rörelsehindrade och CP-skadade vänner som jag bland annat fått genom att jag red från det att jag var fem år tills jag var ca 15 år. Men nu är det inte det som det här inlägget ska handla om så därför går vi inte in mer på det nu.)

Att vara CP-skadad, att inte vara som ”alla andra” är något som jag fått lära mig att leva med. Oavsett hur många operationer jag gör av fötterna så kommer jag inte att bli ”frisk”. En CP-skada är inte något som går att bota, den gå bara att mildra, förbättra. Som sagt, det är något jag fått LÄRA mig att leva med. När jag var yngre, speciellt i mellan- och högstadiet, var det jobbigt att inte vara som alla andra. Det var jobbigt att sticka ut, att gå lite konstigt, att skela. Det var hemskt att inte kunna springa lika fort som de andra på gymnastiken i skolan, det var hemskt att inte klara av redskapsgymnastiken pga balansen, det var hemskt att inte kunna vara med på vissa aktiviteter som man kanske egentligen ville vara med på.

Att sticka ut, att vara annorlunda, innebär ibland att man blir mobbad. Retad. Jag skulle inte vilja säga att jag blev mobbad i skolan men jag tillhörde väl inte heller de populäraste. Jag hade ganska få men nära vänner.

Idag har jag lärt mig att leva med mitt handikapp och accepterar det för det mesta. Jag klarar av det mesta, även sånt som läkarna sa att jag inte skulle kunna. Jag kan cykla på en vanlig cykel. Jag kan gå en mil utan större problem än andra. Jag kan hoppa på ett ben, simma, åka skidor. Ja, det mesta går faktiskt riktigt bra. Det jag vill komma till är att när jag var i tonåren så kände jag inte på samma sätt. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon pojkvän. Jag trodde aldrig att jag skulle få barn. Varför? Jo, pga att jag är CP. Vem skulle vilja ha någon som är CP? Hur som helst så har jag träffat fyra olika killar varav den fjärde är Fredrik. Idag har vi Felicia tillsammans.

I samhället finns det många fördomar mot rörelsehindrade, handikappade, CP-skadade. CP-skadad är lika med dum i huvudet. Är man CP-skadad så ska man inte få skaffa barn för dem kan man inte ta hand om. För det första, jag gick ut grundskolan med endast tre G:n, resten VG:n och MVG:n. I stort sett samma på gymnasiet. Är jag dum i huvudet då? Nej? För det andra, är jag en dålig förälder till Felicia eftersom jag är CP? Nej? Enligt mig själv (och andra) är jag en bra mamma.

Nu ska jag gå in på det som inlägget egentligen handlar om, nämligen Felicia, att vara mamma till Felicia. När vi fick veta att jag var gravid i februari 2009 så var lyckan total. Jag var överlycklig och stolt över att jag kunde bli gravid. Nu skulle jag minsann visa alla som hade fördomar att jag kunde bli en bra mamma och att jag kunde få ett perfekt barn. Ett normalt barn. Ett friskt barn. Ett barn som ”är som alla andra”. Nu blev det inte så. Felicia är inte som alla andra. Hon har sin ögonskada och kanske något mer. Nu kommer jag till kärnpunkten i detta ämne. Det mest känsliga. Sluta läs om du vill.

Att hon inte är som alla andra, att hon har sin ögonskada har jag känt som ett stort misslyckande. Det har känts (och känns fortfarande ibland) som att det är mitt fel att hon inte blev ”normal”. Jag vet att det inte är så men den känslan har jag haft ibland. Hennes ögonskada beror inte på att jag skelar eller på att jag är CP, trots det känner jag skuld. Läkarna har sagt att det förmodligen beror på någon infektion jag hade under graviditeten. Och ja, visst var jag sjuk under graviditeten. Åkte ju på influensan i alla fall en gång. Det känns som mitt fel igen. Hade jag inte blivit sjuk så…. Ja, ni förstår kanske.

Min högsta dröm var att få ett normalt barn och det fick jag inte. Nu är jag livrädd för att bli gravid igen. Tänk om jag inte skulle ”lyckas” nästa gång heller. En gång när jag var som mest upprörd så sa jag till Fredrik: ”Jag klarar för fan inte ens av att vara gravid, att få ett normalt barn. Jag är totalt jävla värdelös!” Den gången berättade jag allt detta för honom som jag nu skriver här.

Kanske tror du nu att jag inte älskar Felicia, att jag inte vill ha henne, eller att jag ångrar att hon föddes. Det är helt fel i så fall. Jag älskar henne mer än livet själv. Hon är allt. Mitt hjärta nästan spricker av kärlek och stolthet varje gång jag ser på henne. Och jag skulle inte vilja byta henne mot något annat. Men för det kan jag väl fortfarande få önska att hon var normal? Få önska att hon var som alla andra. Inte för min egen skull, utan för hennes, eftersom jag vet av egen erfarenhet hur det är att vara annorlunda.

I det här inlägget har jag lämnat ut mig totalt. Vänt ut och in på mig själv. Har du läst så här långt så vill jag tacka dig. Som sagt, jag skrev det inte för någon annans skull än min egen och kanske för att väcka förståelse och tankar.

Men tack i alla fall för att du tagit dig tid att läsa.

Fix och Trix.

Helgen har gått i fixandets tecken. Likaså blir det idag. Visning kl 17 och jag har lite smått och gott kvar att göra innan. Fint ska det vara! (Håll en tumme för bra budgivning sen!!).

Det här med att sova är ett jäkla problem nu. Ja, för mig alltså, inte för Felicia. Numera sover hon oftast mellan 20 och 06.30 utan uppvak. Underbart duktig är hon! Idag sussade hon sött till 07. Vore ju toppen om jag kunde sova också. Men så är inte fallet. Trots att jag är så trött på kvällarna att ögonen faller ihop redan runt nio så kan jag inte somna när jag väl ligger i sängen. Och somnar jag så vaknar jag 1-2 timmar senare och ligger vaken i flera timmar. I natt sov jag kanske 2 timmar. Jippi! Inte ens de insomningstabletter eller sömntabletter som jag fick utskrivna funkar. Hur *piiiip* kommer det sig om jag får fråga?

Trött är jag, sjukt trött. Men idag hoppar jag förmiddagsluren och hoppas på att jag somnar bättre i kväll i stället.

Har förresten en fundering på om jag ska skriva ett inlägg om en sak. Ett känsligt ämne. Personligt ämne. Vet inte riktigt om jag vågar, ska fundera på saken.

Men nu ska jag göra mig i ordning medan Liten sover igen.
Tjing!

Blocket

Nellie söker nytt hem nu, kika här.

Underbar dag.

Har haft en underbar dag till.
Ville bara att ni skulle veta.

Tjing!

Rätt underbara dagar.

Dagarna som passerar just nu är rätt underbara. Sol och värme. Promenader i massor. Fika. Mys och lek. Skratt. Behöver jag säga mer? I går njöt jag av promenader och en stund i solstolen. Pannkakor och glass. I dag har jag promenerat massor (3 gånger), hälsat på mamma på jobbet, fikat med mammorna (och barnen), myst med liten och avslutet dagen med vindruvor framför TV:n. I morgon blir det en sväng på Marknaden. Måste även införskaffa ett parasoll till Flisans vagn. Kanske blir det en sväng ut till pappa också. På fredag blir det STAC 2 med Siri. Då ska vi även börja "finputsa" inför visningen på måndag. Det ska städas, putsas, plockas undan, bäras ner i källaren osv. Plock, plock, plock.

Fredrik jobbar eftermiddag i dag och i morgon men är ledig fredag-söndag. Underbart!
Hoppas att solen och värmen fortsätter. Kan ni förstå att det snart är midsommar? Galet!
Förresten är det nu endast en månad kvar tills jag har min syster hemma igen. Dubbelt underbart!