Kroppaideal och kroppsuppfattning.

När jag var yngre, dvs upp till år 5 i skolan, var jag av, vad man skulle kunna kalla, modell större. Lite mullig, kanske tjock beroende på vem man frågar. I årskurs 5 hände dock något och jag smalnade av. Blev inte jättesmal men "normal". Jag fortsatte sedan att vara "normal" i kroppsbyggnaden. På gymnasiet vägde jag runt 62 kg till mina 163 cm. Trivdes rätt bra med det. Sen träffade jag så småningom Fredrik och de berömda sambokilona smög sig på. Helt plötsligt stod vågen på 72 kg utan att jag förstod hur det hade gått till. Under mitten av 2007 (tror jag) bestämde jag mig därför att ta tag i det där med vikten eftersom jag inte alls trivdes med hur jag såg ut. Satte målet till 62 kg och började kämpa. När jag närmade mig 62 kg och låg runt 66 kg så fick jag för mig att 60 skulle vara målet. Sagt och gjort, fortsatte ner förbi 62 kg och ytterligare tankar kom, 55 kg skulle vara slutmålet. Gick ner förbi 60 och landade tillslut, sommaren 2008 på 55,6 kg. Kände mig smal, fin och nöjd.

MEN! Vägen till de där 55,6 kg var allt annat än rak. Den var krokig och bestod av många upp och nedförsbackar både viktmässigt och psykiskt. Utvecklade en ätstörning. Växlade mellan att hetsäta och svälta. Insåg mina problem och sökte hjälp på ätstörningsenheten men fick nobben. Hur som helst så tog jag mig till slut ur problemen med mat själv, om än med vissa biverkningar. Mina hungerkänslor var som bortblåsta, lika så mina mättnadskänslor och min kroppsuppfattning.

På den här bilden, tagen på Ibiza 2008, vägde jag ca 60 kg och tyckte att jag var tjock.

Här var jag som smalast på systers student.

När jag blev gravid i januari förra året så hade jag gått upp till 62 kg igen eftersom min kropp inte alls trivdes med att väga 55 kg även om jag gjorde det. När jag fick Felicia den 6 oktober så hade jag gått upp 30 kg (!!!), fick en chock då jag råkade se det på vågen. Vägde mig nämligen inte under graviditeten pga min ätstörningshistorik. När Flisan var 3 månader så var alla kilon borta. Dock ser inte kroppen ut som innan och jag skäms över de bristningar jag fick.

Vad vill jag egentligen ha sagt med det här? Jo, en ätstörning försvinner aldrig helt, min kroppsuppfattning kommer alltid vara skev och fel. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få igen den kropp jag hade innan graviditeten och jag inser nu hur fin jag faktiskt var.
Jag vill med detta få er att fundera och tänka till en extra gång och vara nöjda med er själva.