Tid är ett märkligt fenomen. Vi kan ha både hur mycket tid som helst men också hur lite som helst beroende på vad som händer och vad vi gör. När jag pluggade och jobbade (heltid + 25-50 %) så fick jag konstigt nog tiden att räcka till för det mesta. Jag hann med både studier och jobb utan att stressa ihjäl mig totalt (även om det nog vissa perioder inte var så långt i från). Hur som helst. Jag trodde när jag var gravid att jag när jag är mammaledig skulle ha hur mycket tid som helst till att göra saker och träffa folk. Fika på stan, kika i affärer, umgås. Ja, ni vet. Har det blivit så? Eehh, nja... inte direkt va? Veckorna springer i väg fortare än jag kunnat ana. Ena dagen är det fredag och nästa gång man funderar igen så är det fredag igen. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att jag är mer fullbokad nu (tittar i kalendern) än jag var när jag både pluggade och jobbade? Märkligt det där, eller hur?
Felicia tar självklart mycket tid på dagarna (och ibland även på nätterna) men inte så mycket att jag inte skulle hinna något annat. Men som sagt, veckorna är fullbokade. Bebisfikor, promenader, bad, husletande, alla hushållssysslor, matlagande osv. Det tar sin tid. Mycket tid. Mer tid än vad jag ibland har.
I sommar ska jag försöka omprioritera lite. Lägga alla sysslor åt sidan. Njuta av stunden och tiden med Felicia (och alla andra). För i höst brakar helvetet lös (iallafall enligt de som gått i genom det). I höst kommer jag andas C-uppsats. Kommer förmodligen tänka på den dygnet runt, drömma om den, prata om den, gråta över den, förbanna den. Ja, så vet jag att det kommer bli. Men det handlar om 20 veckor, en termin, ett relativt kort helvete när man tänker på vad som väntar. Ett nytt liv utanför universitetet. Jobb, inget plugg, i alla fall inte de närmaste åren (vem vet vad som händer sen?).
Så i sommar ska jag njuta, försöka ta dagen som den kommer, umgås, skratta, andas. Vara. Finnas. Ja.
Det blir nog bra. Absolut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar