Djupt inne. Långt ut. Personligt.

Jag har funderat ett tag på att skriva ett inlägg om detta. Det är ett ämne som kanske på ett sätt är tabu. Det är i alla fall ett ämne som är väldigt privat. Det jag kommer skriva nu kanske upprör dig som läsare. Därför vill jag nu be dig, kära läsare, att om du blir allt för upprörd av det jag kommer skriva, så sluta läs. Detta inlägg skriver jag inte för din skull utan för min egen. För att få ventilera. För att få ur mig de tankar som gnagt i mig ett tag. Döm mig du vill men kom ihåg att vi alla är olika och jag bad dig inte att läsa detta. Är du känslig så ber jag dig också att sluta läsa nu. Tack.

I min förra blogg, som inte längre finns kvar, skrev jag en gång ett inlägg där jag berättade djupt om mig själv. Om att jag inte är som ”alla andra”. Om att jag är CP. Ja, just det. CP. Vad tänker du nu? Att du visste det? Att det kunde du inte tro? Det kanske inte syns så väl för alla, men jag är CP. Jag har en medfödd CP-skada som upptäcktes (om jag kommer ihåg rätt) när jag var drygt ett år. Det är en ”mild” form av CP-skada. För mig innebär det att jag har för korta hälsenor, att benen är olika långa och min balans är lite sämre än andras. I övrigt innebär det inte så mycket mer. Att jag skelar beror inte på CP-skadan utan det är något jag ärvt (ja, det är ärftligt och nej, en CP-skada är INTE ärftligt!). Nu tänker du kanske att det inte är så du uppfattat CP- skadade. Då vill jag tala om för dig att det finns en mängd olika CP-skador och grader av det. Mina andra CP-skadade vänner har alla olika former och grader av det, ingen är den andre lik när det gäller rörelse eller icke rörelse. (Tack vare CP-skadan har jag många rörelsehindrade och CP-skadade vänner som jag bland annat fått genom att jag red från det att jag var fem år tills jag var ca 15 år. Men nu är det inte det som det här inlägget ska handla om så därför går vi inte in mer på det nu.)

Att vara CP-skadad, att inte vara som ”alla andra” är något som jag fått lära mig att leva med. Oavsett hur många operationer jag gör av fötterna så kommer jag inte att bli ”frisk”. En CP-skada är inte något som går att bota, den gå bara att mildra, förbättra. Som sagt, det är något jag fått LÄRA mig att leva med. När jag var yngre, speciellt i mellan- och högstadiet, var det jobbigt att inte vara som alla andra. Det var jobbigt att sticka ut, att gå lite konstigt, att skela. Det var hemskt att inte kunna springa lika fort som de andra på gymnastiken i skolan, det var hemskt att inte klara av redskapsgymnastiken pga balansen, det var hemskt att inte kunna vara med på vissa aktiviteter som man kanske egentligen ville vara med på.

Att sticka ut, att vara annorlunda, innebär ibland att man blir mobbad. Retad. Jag skulle inte vilja säga att jag blev mobbad i skolan men jag tillhörde väl inte heller de populäraste. Jag hade ganska få men nära vänner.

Idag har jag lärt mig att leva med mitt handikapp och accepterar det för det mesta. Jag klarar av det mesta, även sånt som läkarna sa att jag inte skulle kunna. Jag kan cykla på en vanlig cykel. Jag kan gå en mil utan större problem än andra. Jag kan hoppa på ett ben, simma, åka skidor. Ja, det mesta går faktiskt riktigt bra. Det jag vill komma till är att när jag var i tonåren så kände jag inte på samma sätt. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon pojkvän. Jag trodde aldrig att jag skulle få barn. Varför? Jo, pga att jag är CP. Vem skulle vilja ha någon som är CP? Hur som helst så har jag träffat fyra olika killar varav den fjärde är Fredrik. Idag har vi Felicia tillsammans.

I samhället finns det många fördomar mot rörelsehindrade, handikappade, CP-skadade. CP-skadad är lika med dum i huvudet. Är man CP-skadad så ska man inte få skaffa barn för dem kan man inte ta hand om. För det första, jag gick ut grundskolan med endast tre G:n, resten VG:n och MVG:n. I stort sett samma på gymnasiet. Är jag dum i huvudet då? Nej? För det andra, är jag en dålig förälder till Felicia eftersom jag är CP? Nej? Enligt mig själv (och andra) är jag en bra mamma.

Nu ska jag gå in på det som inlägget egentligen handlar om, nämligen Felicia, att vara mamma till Felicia. När vi fick veta att jag var gravid i februari 2009 så var lyckan total. Jag var överlycklig och stolt över att jag kunde bli gravid. Nu skulle jag minsann visa alla som hade fördomar att jag kunde bli en bra mamma och att jag kunde få ett perfekt barn. Ett normalt barn. Ett friskt barn. Ett barn som ”är som alla andra”. Nu blev det inte så. Felicia är inte som alla andra. Hon har sin ögonskada och kanske något mer. Nu kommer jag till kärnpunkten i detta ämne. Det mest känsliga. Sluta läs om du vill.

Att hon inte är som alla andra, att hon har sin ögonskada har jag känt som ett stort misslyckande. Det har känts (och känns fortfarande ibland) som att det är mitt fel att hon inte blev ”normal”. Jag vet att det inte är så men den känslan har jag haft ibland. Hennes ögonskada beror inte på att jag skelar eller på att jag är CP, trots det känner jag skuld. Läkarna har sagt att det förmodligen beror på någon infektion jag hade under graviditeten. Och ja, visst var jag sjuk under graviditeten. Åkte ju på influensan i alla fall en gång. Det känns som mitt fel igen. Hade jag inte blivit sjuk så…. Ja, ni förstår kanske.

Min högsta dröm var att få ett normalt barn och det fick jag inte. Nu är jag livrädd för att bli gravid igen. Tänk om jag inte skulle ”lyckas” nästa gång heller. En gång när jag var som mest upprörd så sa jag till Fredrik: ”Jag klarar för fan inte ens av att vara gravid, att få ett normalt barn. Jag är totalt jävla värdelös!” Den gången berättade jag allt detta för honom som jag nu skriver här.

Kanske tror du nu att jag inte älskar Felicia, att jag inte vill ha henne, eller att jag ångrar att hon föddes. Det är helt fel i så fall. Jag älskar henne mer än livet själv. Hon är allt. Mitt hjärta nästan spricker av kärlek och stolthet varje gång jag ser på henne. Och jag skulle inte vilja byta henne mot något annat. Men för det kan jag väl fortfarande få önska att hon var normal? Få önska att hon var som alla andra. Inte för min egen skull, utan för hennes, eftersom jag vet av egen erfarenhet hur det är att vara annorlunda.

I det här inlägget har jag lämnat ut mig totalt. Vänt ut och in på mig själv. Har du läst så här långt så vill jag tacka dig. Som sagt, jag skrev det inte för någon annans skull än min egen och kanske för att väcka förståelse och tankar.

Men tack i alla fall för att du tagit dig tid att läsa.